Att vara tjenis med de flesta

Det är inte så att jag tycker illa om Tanumshede om man nu kan tro det. Jag tycker om mindre orter och har verkligen inget emot det av princip. Jag har bott längre perioder på mindre orter både i södra Sverige och längre upp. Jag tycker om att vara tjenis med de flesta och jag gillar att gå till samma ställe och handla varje dag. Inget fel med det alls.

Vad som däremot är viktigt är att platsen har en identitet som man kan känna. Det är det som är viktigt för att man skall komma tillbaka.

Det som känns tråkigt ifrån min plats är jag inte får någon känsla. Det glimtar till ibland som på konditoriet men helheten är ändå inget vidare. Jag får mest en slags ”stängd” känsla. Ingen bra förklaring men just nu hittar jag inget annat ord.

Trots att det är en så pass öppen plats så känns det väldigt stängt. Det är ingenting i platsen/rummet som uppmanar mig till att göra något. Inget leder mig någonstans. Förutom rätt igenom. Det känns som att meningen är att man bara skall gå rätt igenom. Inte stanna. Inte utforska. Det känns opersonligt. Det är ingen plats man känner att man blir nyfiken kring.

Den bästa förklaringen till hur jag upplever platsen just nu är att den är stängd. Trots att det är helt öppet.

Platsen inbjuder inte till att komma och upptäcka.

Det finns inga små utrymmen som gör att man känner för att stanna upp och titta. Bara skynda förbi och göra det man var där för. Försäkringskassan eller storhandlandet inför helgen.

Att platsen känns så tom beror dels på affärsaktiviteten men även också på att det inte finns några särskilt naturliga stopp att mellanlanda på.

I mitten av sträckan finns en liten park/dunge. Där finns också en liten scen. Dock får det ingen plats att visa upp sig på utan känns också bortgömt. Tänker man inte på det är det lätt att uppfatta det som ett litet skjul som råkar stå kvar.

Det känns övergivet på platsen.

Jag gör ett försök att förklara känslan. Sedan länge tillbaka har jag tyckt om bänkar. Jag tycker om bänkar. Jag tycker att de är vackra och att själva grejen med en bänk är spännande. Jag har tidigare fotograferat bänkar och tycker om att titta på dem. Trots att det bara är en bänk så händer det mycket. Det är skönt att associera vidare ifrån en bild på en bänk. Det kan ha hänt vad som helst på just den bänken. Någon kan ha sett något fantastiskt på just den bänken.

Man sätter sig ned och observerar. Det är inte riktigt som att sätta sig framför en scen och vänta på att föreställningen skall börja. Men nästan.

Oavsett om det är någonstans avlägset eller i fall det är en bänk framför en gatukorsning så är det lite samma sak. Lite samma känsla som jag tycker om. Man sätter sig och därefter kan nästan vad som helst hända. Man är i alla fall i gång. Man väntar helt plötsligt på något.

Man kanske väntar på en kompis. Man kanske väntar på en buss. Man kanske bara väntar på bättre tider.

Jag har också alltid fått någon slags sorgen känsla när jag ser en tom bänk. Jag vet inte riktigt hur jag skall förklara men det är någon slags sorgsen, och lite vacker känsla. Jag faller inte ned på knä och brister ut i gråt eller går hem och dammar av gitarren med syfte att skriva ihop en höstballad. Jag blir bara lite berörd. På något slags omhändertagande sätt. Som när man ser ett litet barn eller ett skadat djur. Låter kanske lite snyftigt men så är det.

Hur som helst, innan jag tappar bort mig totalt, den här känslan är något liknande det jag fick efter att ha upplevt min plats. Det var det jag ville komma till. Den här tomma, lite sorgsna känslan.

Måste gå igenom och se vad det blev för bilder nu.