"Vi kan ju sätta oss här borta"

Det handlar om kommunikation.

Min plats kommunicerar inte. Varken med byggnader, skyltar, eller med människor. Det känns som att det faktiskt är fullt möjligt att gå i normaltakt genom hela gågatan utan att någon eller något drar tag i en. Skulle vilja se hur det är på helgen dagtid. Om det är likadant då. Märkligt.

Någon måste bara komma igång.

Jag såg inte ens ett par gamla gubbar sitta och ljuga på någon bänk.

Inte konstigt när det inte ens finns någon bänk!!!! Jag tänkte på det när jag var där och även nu i efterhand när jag tittat igenom bilder. Det finns i princip inga bänkar i hela centrum. (Förutom vid lekplatsen om jag minns rätt?) Gågatan har i alla fall inga. Jag tror inte ens att det fanns några i den lilla parken/dungen.

Det finns inga såna små enkla mötesplatser någonstans. Det gör att det är omöjligt att få den här lokala känslan man är van vid ifrån mindre ställen.

Jag loggar ut och börjar massproducera bänkar. Jag skall klä hela Tanumshede i bänkar. Som ett staket.

De kanske kan synas ifrån rymden.

Man klipper sig och käkar pizza

På de flesta bilder jag tog är det tomt.

Helt tomt.

Detta trots att platsen ändå är ”gågatan”. Varför? Platsen är ju helt öppen. Det finns dock ingen tillstymmelse till aktivitet. De viktiga institutionerna som Apoteket, Försäkringskassan och hårfrisörskan och pizzerior vittnar ändå om att det uppenbarligen är en viktig ort.

Vad är grejen med mindre orter och frisörer och pizzerior? Det är större chans att hitta de två innan man ser något annat.

Har verkligen folk ett sådant oerhört behov av att klippa sig och käka pizza?

Att vara tjenis med de flesta

Det är inte så att jag tycker illa om Tanumshede om man nu kan tro det. Jag tycker om mindre orter och har verkligen inget emot det av princip. Jag har bott längre perioder på mindre orter både i södra Sverige och längre upp. Jag tycker om att vara tjenis med de flesta och jag gillar att gå till samma ställe och handla varje dag. Inget fel med det alls.

Vad som däremot är viktigt är att platsen har en identitet som man kan känna. Det är det som är viktigt för att man skall komma tillbaka.

Det som känns tråkigt ifrån min plats är jag inte får någon känsla. Det glimtar till ibland som på konditoriet men helheten är ändå inget vidare. Jag får mest en slags ”stängd” känsla. Ingen bra förklaring men just nu hittar jag inget annat ord.

Trots att det är en så pass öppen plats så känns det väldigt stängt. Det är ingenting i platsen/rummet som uppmanar mig till att göra något. Inget leder mig någonstans. Förutom rätt igenom. Det känns som att meningen är att man bara skall gå rätt igenom. Inte stanna. Inte utforska. Det känns opersonligt. Det är ingen plats man känner att man blir nyfiken kring.

Den bästa förklaringen till hur jag upplever platsen just nu är att den är stängd. Trots att det är helt öppet.

Platsen inbjuder inte till att komma och upptäcka.

Det finns inga små utrymmen som gör att man känner för att stanna upp och titta. Bara skynda förbi och göra det man var där för. Försäkringskassan eller storhandlandet inför helgen.

Att platsen känns så tom beror dels på affärsaktiviteten men även också på att det inte finns några särskilt naturliga stopp att mellanlanda på.

I mitten av sträckan finns en liten park/dunge. Där finns också en liten scen. Dock får det ingen plats att visa upp sig på utan känns också bortgömt. Tänker man inte på det är det lätt att uppfatta det som ett litet skjul som råkar stå kvar.

Det känns övergivet på platsen.

Jag gör ett försök att förklara känslan. Sedan länge tillbaka har jag tyckt om bänkar. Jag tycker om bänkar. Jag tycker att de är vackra och att själva grejen med en bänk är spännande. Jag har tidigare fotograferat bänkar och tycker om att titta på dem. Trots att det bara är en bänk så händer det mycket. Det är skönt att associera vidare ifrån en bild på en bänk. Det kan ha hänt vad som helst på just den bänken. Någon kan ha sett något fantastiskt på just den bänken.

Man sätter sig ned och observerar. Det är inte riktigt som att sätta sig framför en scen och vänta på att föreställningen skall börja. Men nästan.

Oavsett om det är någonstans avlägset eller i fall det är en bänk framför en gatukorsning så är det lite samma sak. Lite samma känsla som jag tycker om. Man sätter sig och därefter kan nästan vad som helst hända. Man är i alla fall i gång. Man väntar helt plötsligt på något.

Man kanske väntar på en kompis. Man kanske väntar på en buss. Man kanske bara väntar på bättre tider.

Jag har också alltid fått någon slags sorgen känsla när jag ser en tom bänk. Jag vet inte riktigt hur jag skall förklara men det är någon slags sorgsen, och lite vacker känsla. Jag faller inte ned på knä och brister ut i gråt eller går hem och dammar av gitarren med syfte att skriva ihop en höstballad. Jag blir bara lite berörd. På något slags omhändertagande sätt. Som när man ser ett litet barn eller ett skadat djur. Låter kanske lite snyftigt men så är det.

Hur som helst, innan jag tappar bort mig totalt, den här känslan är något liknande det jag fick efter att ha upplevt min plats. Det var det jag ville komma till. Den här tomma, lite sorgsna känslan.

Måste gå igenom och se vad det blev för bilder nu.

En liten sväng

När jag gick runt och tog en paus ifrån min plats hittade jag en annan. Helt by accident.
Jag tvingade mig själv att gå runt hörnet ifrån den förslagna vägen. Bakom det nya enorma varuhuset och en del av den utbyggda parkeringsplatsen fanns en kurva som gick framför ett skogsparti. Mönstret ifrån parkeringsplatserna framför skogspartiet fick mig att stanna.

Där satt den.

Fick man välja en egen plats hade jag valt den. Har dock full förståelse för i fall den bilden inte hamnar i turistbroshyren för nästa sommar.

Jag gillade verkligen den här lilla svängen.

Var är centrum?

För att vara ärlig så är Tanum en spännande kommun med mycket att erbjuda. Tanumshede har dock, känns det som inte riktigt kommit på hur de skall profilera sig. De närliggande kustorterna Fjällbacka, Hamburgsund och Grebbestad glider på att de är väl utvecklade sommarorter med lokal charm medan Tanumshede kämpar på i uppförsbacke. De har mycket i sin närhet att erbjuda, Vitlycke en bit därifrån är t o m med på världsarvlistan. Men ändå funkar det inte. De har viktiga institutioner att erbjuda så som försäkringskassa, arbetsförmedling och dylikt men för att få folk att stanna kvar efter att de gjort sina ärenden är det långt kvar. För att folk skall vilja vara någonstans krävs det mer än att man kan gå och göra sina ärenden. I dagsläget kan man ju dessutom göra allting hemifrån via Internet. Tog man tillvara på ortens egen historia och identitet så skulle det förmodligen leda till att man blev mer intresserad av att utforska Tanumshede.

Det räcker inte med att man bygger ut det lokala köpcentret och gör världens största parkeringsplats.

Själva stråket som är min plats är samhällets gågata. Det är här som hela orten skall presenteras för besökaren. Det är här man har chansen att visa upp och se till att den som kommer på besök blir tillräckligt intresserad för att stanna och inte bara kör vidare. Den utmynnar också i en stor plats där det finns bygdegård, sockenmagasin och ett gammal gästgiveri som är 350 år gammalt tror jag.

Tyvärr är den platsen också parkering och busscentral.

Det känns som att man försöker locka så många att komma hit och göra sina ärenden att man skiter i att det sker på bekostnad av allt annat.

Skärpning, Tanumshede!

Själva gågatan är i princip bara en genomfart. Den kanske är 150 meter lång (på ett ungefär) och går rakt fram. Vägen är lagad ett antal gånger och ser lite ihoplappad ut. Det är grått och det mesta skulle behöva en uppdatering. Det första man möts av är ett mycket vackert gammal hus. En byggnad som är 350 år gammal tror jag. Gästgiveriet. Det är en av attraktionerna och något Tanumshede är känt för. Det är gult och praktiskt taget det enda som lyser upp. Mitt emot ligger ortens bilskola, ett gammal eternit hus. Lika grått som den mulna himlen. De står mittemot varandra och är verkligen två ytterligheter. Tydligen skall det vara dyrt och krångligt att fixa till eternithus, därför står det kvar. Synd, det är verkligen ingen rolig syn.

Att det står två så olika byggnader och tävlar om uppmärksamheten i början av samhället är verkligen konstigt. Lika konstigt som att man i Tanumshede placerar olika saker på helt obegripliga platser. Det finns verkligen ingen ordning på hur det är planerat. Man blandar hur som helst och verkar inte ha tänkt på att det för utomstående gör att man inte känner något behov att stanna kvar.

Även om man vill stanna kvar så är det svårt. Man kan nämligen inte hitta saker så lätt. Skyltar och information hur samhället ser ut och var saker ligger finns inte. Det finns inte ens någon solklar beskrivning på var jag hittar centrum!? Nu har jag varit på platsen tidigare men hade jag inte det så hade jag nog stått där någonstans och bara kliat mig i huvudet.

Just nu sitter jag hemma och kliar mig i huvudet i stället.

Återkommer.

Sten och äggmackan

5 minuter efter att jag satt ned fötterna på den stora busscentralen vibrerade det till i byxan. Upphetsning över att att kommit fram till Tanumshede? Blev jag verkligen så här pirrig av att ha kommit till centralorten i Tanums kommun? I så fall bådade det gott.

Näh, det var inte min kropp som reagerade av tonårsaktig förtjusning över att ha kommit fram till Tanumshede. Det var ett sms ifrån en sambo med nytt jobb. ”… blir väldigt svårt att få till det i morgon. Måste du vara kvar i två dagar??...”

Så här i efterhand var det kanske inte meningen att jag skulle vara kvar. Jag var kvar tills mörkret gjorde entré och efter det vete f-n vad som hade hänt.

Fick skräckfilm på mms av min Tanumshede-polare Maria och den fick mig inte att böna och be konduktören om att vända tåget på direkten.

Kändes som att jag kom undan i sista stund.
_________________________________________________________

Tanumhede är en märklig ort.
Den platsen jag blivit tilldelad likaså.
_________________________________________________________

Det är synd för folk är trevliga. Jag pratade med fler främlingar där än jag gör under en månad i Göteborg.

Dubbelfikan på det enda konditoriet längs min plats var genuin.

Kändes som att jag satt på Iris Café i ”Goda Grannar”. Väntade bara på att Sten (var det va?) skulle komma in och beställa sin äggmacka…

Har planerat ett nytt besök.

_________________________________________________________
Dags att smälta intrycken.

Känslan jag fick ifrån min plats var öppen på något sätt. En slags frihetskänsla. Allt vimmel och kaos som korsningen egentligen handlar om var också inbjudande och välkomnande. Den låter mig ta vilken väg jag vill.

Det händer saker ut och in i korsningen och känslan jag har är helt enkelt ”mycket”. Det händer mycket. Både på morgonen och kvällen. Det är aktivitet hela tiden.

Vingarna är också som ett slags träd med förgreningar. Känslan ifrån korsningen är just att allt som händer förgrenar sig ut någonstans.

Vingarna flaxar ut och in. Det kan vara ett vackert flaxande och det kan vara ett inte alls särskilt tilltalande flaxande.

De står för aktiviteteten på platsen. Ibland glider det som händer bara förbi, nästan utan att märkas. Vingarna bara glidflyger. Som en pustning. En utandning.Och ibland brakar det lös och tar över helt och hållet. Då flaxar de för livet

Oavsett så finns de där hela tiden.