
Platsen jag har är verkligen ingen lyckad plats enligt mig men jag känner att den börjar etablera sig som en "plats" för mig. Jag har någon slags relation till den nu. Och undrar om den inte börjar smyga sig på lite...
Det är som när man hör en värdelös låt alltför många gånger. Man tycker inte om den men till slut sitter man där och märker att man omedvetet håller takten... Eller den enerverande snubben som aldrig ger sig i jakten på sitt livs kärlek. Han får nej hela tiden men han ger aldrig upp. Sitt livs kärlek får man ju kämpa för lite!? Tjejen som är objektet för hans uppskattning gör allt för inte uppmuntra hans beteende och tycker bara att han är en idiot.
Men till slut så vänder det. Helt oförklarligt så kan det göra det. Låten uppmanar till att hålla takten. Kille och tjej lever lyckliga hädanefter.
Och jag, jag börjar gi... Jag börjar gill-... Är det så att jag börjar gilla Tanumshede?!
Näh, det är det inte. Men jag har tänkt på det så mycket att jag har fått en relation till platsen.
Samma sak med låten. Samma sak med kärleken.
Konstigt att det kan vara så.